Igår så skulle jag ta kort på tranorna som är nere på gärdet, nedanför oss. Gick iväg till en skogsdunge, smög upp där och skulle precis rigga kameran, SKRIK SKRIK! Och så flög dom iväg, jäkla tranor! Mamma hade sagt att dom brukar vara på gärdet nedanför dom, så jag traskade iväg dit men inga tranor så långt ögat nådde. Men sen så såg jag dom! Lite längre bort, givetvis, så jag gick igenom skogen, ut på en skogsväg, såg dom, skulle rigga kameran IGEN, SKRIK SKRIK! Så flög asena iväg igen, å var tranorna jäkligt billiga det vill jag lova. Men jag traskade efter dom, å nu ska ni veta att jag gått igenom hela långsta, över gärderna med kameran med mitt STORA objektiv, å det väger lite om man säger så. 

Men sen så såg jag dom (igen) å nu lyckades jag rigga upp kameran å ta några kort, men jag skulle ha viljat varit närmare, men jag lyckades i alla fall få 3 kort på dom. Och det blev ju inga höjdar kort om man säger så, men 1 kort blev så där. 

Vad har jag lärt mej av detta? Jo, att nu ska jag ta mej f-n inte ta några mer kort på dom.

Å sen så igår kväll, vilka sitter nere på gärdet å skriker då?! Jo, tranorna! Sitt där å skrik ni, jag tänker då inte ta några mer kort på er.

Puss å kram!